I Helsingborgs Dagblad

Roligt att lokaltidningen uppmärksammar längdskidåkning :)

http://hd.se/sport/2014/02/27/vadret-till-trots-vasaloppet-kors/

Vattenskidor?

När vi lämnade Mora efter Tjejvasan i lördags var det + 3 garder och ganska blött. Nu några dagar senare är det RIKTIGT BLÖTT.  Idag rapporterade arrangörerna på en presskonferens att det kommer göra allt i sin makt för att det ska bli ett Vasalopp på söndag. Dammar dräneras och snö läggs ut längs banan. Funktionärerna gör ett hästjobb. Blir det några grader kallare kanske det går vägen men läget är minst sagt kritiskt.

Troligtvis kommer eliten få hyfsat bra spår men hur kommer det gå för alla där bak? Det ät ändå 17000 människor som ska färdas i fäderns spår. 

Blöta spår !
Bild lånad från Erik.

Trots dåliga förutsättningar så ser jag fram emot helgen. Jag känner mig i bra form och det är en fantastisk känsla. Oscar har blivit frisk från sin långdragna förkylning och jag har klarat mig, peppar peppar, utan blivit smittad den här gången.

Mitt drömmål är att placera mig bland topp 50 och minimimål att förbättra min placering som 94:a ifjol. Eftersom jag inte kan påverka föret så får tiden bli vad den blir (troligtvis ganska dålig eftersom det är så milt). Om jag inte misslyckas totalt med vallningen och om jag får behålla utrustningen hel utan att bryta stavar den här gången så tror jag att det kommer gå ganska bra :)

Men man kanske skulle packa ner våtdräkt och vattenskidor för säkerhet skull...

/Louise

Tjejvasan 2014 - placering 55 på 1:34:34

Igår var det dags för min livs första Tjejvasa! Jag har haft en startplats sedan mars ifjol men var länge osäker på om jag skulle få ihop en resa till Mora denna helg. När min vän Elisabeth för två veckor sedan erbjöd sig att ställa upp som medresenär och support bestämde jag mig för att åka! Ett bra beslut så här i efterhand för jäklar vad roligt det var!

Det väntades plusgrader och lätt nederbörd på lördagsmorgonen. Eftersom man inte visste om nederbörden skulle komma som snö eller regn så tog jag det säkra före det osäkra och vallade upp ett par klisterskidor och ett par nollföreskidor (som jag aldrig åkt på) kvällen före.

När vi kom till starten var jag väldigt glad över att termometern stod på -3 grader. Temperaturen väntades stiga ganska fort men eftersom det inte regnat så valde jag bort klisterskidorna direkt. Efter att ha köat till startfållan, kommit in och lagt ett par gamla skidor längst fram i led 1 sprang jag iväg för att testa mina nya nollföreskidor. Det är mitt enda par Redline som jag inte fått möjlighet att testa innan men eftersom de andra två paren gått fantastiskt bra så var jag inte orolig. Det visade sig dock att jag lagt på alldeles för mycket fäste med varm burk. Jag hade dunderfäste på uppvärmningen och tyckte att det sög i glidet. SÅ, 45min innan start tog jag ett impulsbeslut: jag skrapade bort all burkvalla, jämnade till och la ett tunt lager med kallvalla (VR40)... 

Nu fick det bära eller brista!

När startskottet gått gick jag ut i maxfart. Eftersom jag vanligtvis är väldigt segstartad så visste jag att detta skulle vara min enda chans att komma ut föra den största klungan och försöka hänga på några duktiga åkare. Fästet höll så länge det snöade (ungefär halvvägs upp i första backen till Oxberg) sen fick jag saxspringa. Blev omåkt av en del tjejer i uppförsbackarna men jag försökte att inte bli stressad av detta och självförtroendet växte när jag stakade om dem på flacken. 

Första 8 kilometerna blev en hård kamp, jag låg högt över tröskelpuls och mjölksyran sprutade. Strax innan Hökberg kom starka Majken ikapp mig. Jag var så trött och trodde att hon skulle flyga förbi och blev därför otroligt glad när jag upptäckte att jag kunde hänga på henne. Vi peppade varandra och sa att vi skulle försöka hjälpas åt att växeldra. Majken var grymt stark när hon drog på sina blanke ski och själv försökte jag hjälpa till så gott jag kunde och drog för fullt de gångerna jag var uppe. Bakom oss hade vi två Moratjejer som tyvärr inte ville upp och dra men vi behöll denna stabila kvartett hela vägen till Mora.

När jag åkte med dessa tjejer kändes loppet mycket lättare än i början. Ett väldigt positivt besked var att jag återhämtade mig snabbt i utförsåkningen trots den hårda öppningen. Vi tappade inga placeringar utan fokuserade hela tiden på att åka ifatt tjejer framför. Efter Hökberg är det knappt några uppförsbackar och de få som fanns klarade jag att staka upp utan problem. På träningarna har jag lagt extra fokus på detta och kört nästan alla intervaller som stakning i backe - kul när man märker att träningen ger resultat!

Mina skidor och mitt glid var helt fantastiskt! Så fort jag låg bakom någon så gled jag ikapp. Dirckaservicen fungerade också kanon. Elisabeth langade till mig två gånger och däremellan langade Vasaloppsarrangörerna riktigt professionellt. De var på strategiska platser i nedförsbackar så att man inte tappade tid. Lyxigt att få smaka på elitens rutiner, vi behövde inte stanna för att dricka en enda gång.

Efter 23km skruvades tempot upp avsevärt och vi snittade en bra bit under 3min/km. Jag började bli riktigt trött igen och fick verkligen bita ihop och fokusera på att INTE tappa vår kvartett. Hade jag hamnat ensam här hade jag ALDRIG orkat snitta detta höga tempot. Staka, staka, staka var mantrat som ekade i huvudet sista biten. In på upploppet svartnade det nästan för ögonen (jag hann inte njuta riktigt lika mycket som vid upploppet på fjolårets Öppet Spår när jag kom in ensam som 2:a dam). Idag var det mjölksyrafest i kroppen! Över mållinjen var jag så himla glad och lycklig. Gav Majken en stor kram och tackade för draghjälpen. Blev påhejad av klubbkompisar som stod längst fram på läktaren. Fick reda på av Stefan att jag både slagit klubbrekord och att jag var första skåning i mål. Det hade jag verkligen inte förväntat mig!

Loppet i siffror:

Sträcka 30km

Tid: 1:34:34

Placering: 55 av 9755 startande. (12:04 efter vinnaren Sofia Bleckur)

Medelpuls: 179 (91% av max)

Maxpuls: 190 (96% av max)

Medelhastighet: 19,24 km/h

Medeltempo: 3:07 km/min

Maxfart: 1:17 min/km

Positiva saker med loppet:

- Jag vågade gå på max från start, litade på min grundträning och återhämtade mig snabbt i de lättåkta partierna.

- Stakningen har utvecklats.

- De nya skidorna är helt fantastiska.

- Jag lyckades med glidet och min första egna vallning med pulver.

- Bara 12 min efter vinnaren

- Att det blev pers, klubbrekord och att jag blev bästa skåning.
- Bra före och fina spår.

Negativa saker med loppet:
- Behöver bli mer strukturerad innan start för att slippa bli stressad.

- Annars inte så mycket bortsett från obefintligt fäste efter Oxberg

Mitt drömmål var topp 50, men eftersom startfälltet var hårdare med betydligt fler elitåkare från både Sverige och Norge i år så är jag ändå fantastisk nöjd. Nu blir det vila och återhämtning följt av intervaller och uppladdning inför Vasaloppet nästa söndag!

Här kommer lite fler bilder.

Kl 07:00 - Majken & jag köar till startfållan

Kl 07:40 - Skidtester

Fredag kl 21 - försöker att inte bli fluorförgiftad
 

Kl 08:50 i startled 1

/Louise

Haldo Hanssons Minne - Louise race report

För bara en vecka sedan upptäckte vi att det skulle gå ett seedingslopp på 42,2km i Trångsviken den 16 februari. Ifjol var flertalet stora stjärnor på plats från bland annat Team Coop, Team Skigo och ett gäng andra Team. Trots en stressig vecka med mycket jobb kom vi fram till att det vore roligt och bra att få en genomkörare såhär två veckor innan Vasan. Oscar ville dessutom få revansch efter Jämtkraft Skimarathon där han tyvärr missade led 3 med 14 sekunder...

Strax efter klockan 16 i lördags hämtade jag upp Oscar, som jobbat helg, för att köra över till Sverige. För att inte våldgästa våra vänner i Åre (vilket vi annars ofta gör) hade vi bokat ett boende strax utanför Järpen bara 20minuter från Trångsviken. Strandgårdens Gästgiveri visade sig vara alldeles perfekt. Enkelt men mysigt, frukost serveras när man önskar. Kan verkligen rekommendera detta till alla som har vägarna förbi.

Enligt både SMHI och YR väntades nysnö och 2 till 3 plusgrader. Klurigt före alltså. Lägger man klister vid nysnö så har man en rejäl broms och lägger man varm burk till för blöt snö så har man inget fäste överhuvudtaget... En skör gräns alltså! För att vara på den säkra sidan vallade jag upp ett par skidor med klister och ett par med varmburk. Det är verkligen en lyx nu när jag har flera par skidor att välja mellan men däremot bör man tänka på att det tar betydligt längre tid att valla. Dessutom hade jag lovat Oscar att hjälpa honom med hans skidor eftersom han jobbade i lördags. Min tidsmissbedömning resulterade i att jag inte var färdig förrän vid midnatt och då stupade i säng.

När vi körde mot starten på morgonen var skidvalet givet - det skulle blir klisterföre. Nederbörden föll som regn och termometern visade +3 grader. I starten träffade vi Frode Jermstad som på delad tid med Nicola Morandini delade vinsten i loppet ifjol (även placering 37 i Vasaloppet som bäst). Han håller i en del träningar med Team Skigos andralag i Trondheim som vi brukar vara med på. Frode skulle också köra på klister så det kändes bra.

I starten träffade jag även Hanna Seppas som var 22sekunder före mig i Jämtkraft Ski Marathon. Placerade mina skidor bakom henne och tänkte att jag skulle försöka ta rygg på denna duktiga och snabba åkaren så länge det gick.

Tyvärr vaknade Oscar med en ordentlig förkylning och tog i sista sekund beslutet att avstå från loppet och istället stå bredvid och langa dricka till mig. Han tog plats bredvid Jerry Ahrlin som langade åt Leila Kveli.

Banfrofil, 2varv à 21km

När startskottet gått var vi drygt 240 åkare som krigade om att få bra positioner. Jag försökte hitta en bra rytm och försökte följa Seppas rygg, dels för att det är mycket roligare att ha någon tjej att åka med och dels för att jag vet att hon är en väldigt erfaren åkare. Att åka efter någon som är teknisk duktig är många gånger något jag strävar efter då jag märker att jag inte stressar lika mycket då och lättare hittar bra rytm.

Pulsen flög ändå iväg ganska tidigt i loppet och jag blev snabbt trött. I efterhand ser jag att pulsen legat över tröskeln hela första halvtimmen. Efter 7km när vi hade klarat av den längsta backen var jag helt färdig och funderade på hur jag skulle orka ytterligare 35km?!? Om denna jobbiga start hade att göra att jag knappt hunnit värma upp eller på grund av att det var första loppet efter influensan vet jag inte riktigt.

Spåren var så lösa de kan bli i +3 grader och regn. Stavfästet var hopplöst och ibland sjönk man ner flera decimeter. Första varvet var alltså riktigt tufft och in mot varvning såg jag verkligen fram emot att se Oscar. Att få några peppande ord och lite energi gör så otroligt mycket. Andra varvet kändes som en dans i jämförelse mot första. Trots att spåren blivit mycket sämre var jag både mentalt och fysiskt piggare. Att det ska ta så lång tid för mig att komma igång förstår jag inte.

Jag hade tappat Seppas rygg men kom ifatt så att jag såg henne vid 30km, det gav energi. Vid sista drickadepån hörde jag att de hade radion på högsta volym. Frågade hur det gick i stafetten och fick till svar att Hellner precis hade gått ut på sista sträckan 27 sekunder före Ryssland. SÅ HIMLA GÖTT!! Detta gav verkligen energi och de sista 5km in mot mål gav jag allt jag hade av de sista krafterna. Stakade om en norrman och ropade glatt att "vi håller på att ta OS Guld". In mot mål hörde jag att speakern ropade upp mitt namn och sa något om att han var imponerad över att en Helsingborgare åkt hela vägen upp till Trångsviken för att lägga in stakspurt. Så, efter ett lopp som kändes ömsom bra, ömsom halvdant så hade jag ändå ett stort leende på läpparna över mållinjen.

Vann gjorde Leila Kveli knappt 23minuter före mig. Jag blev 6:a efter ett gäng tjejer från Åsarna, Trångsviken och ÖSK. Jag är nöjd med loppet. Någon toppform finns inte men förhoppningsvis kan jag plocka fram lite mer om 2 veckor, då har jag ju ytterligare nästan 5mil på mig att komma igång ;-)

Passerar mållinjen

Humöret på topp trots regn

Starka Leila Kveli vann, trevlig jente :-)

Positiva saker med loppet:
-En bra genomkörare inför Vasan.
-Lite närmare vinnaren än i de andra loppen jag kört (22min efter Kveli)
-Fick ännu ett besked om att jag är stark mot slutet
-Mina klisterskidor som jag aldrig kört på tidigare kändes bra.
-Jag tänkte inte på att det regnade (det gjorde däremot Oscar som stod plaskblöt i mål)

Negativa saker med loppet:
-Svårt att åka tekniskt bra när det är så dåligt före
-La på lite för mycket klister som bromsade glidet.
-Jag är fruktansvärt seg i starten och har svårt att "komma igång".
-Fortfarande dålig kurvtagning

Loppet i siffror:
Sträcka: 42,2km
Tid: 2:38:04 (22:40 efter vinnaren)
Placering: 6 av 38 i D21
Snittfart: 16km/h (3:45min/km)
Snittpuls: 176slag/min (89% av max)
Maxpuls: 189slag/min (96% av max)

På vägen hem åt vi lunch med våra jämtländska skidfantaster Annelie & Christian, fantastiskt trevligt!

Lunch på Åre Delikatess  :-)

Bilder från Vemdalen

Vår stuga!

 

Fina fjäll

Skidtester

Oscar på gång!

Våra galna vänner...

Vad vore inte en dag i spåret...

...om inte alldeles, alldeles underbar!

6 dagar till fjälls har passerat utan en enda mil i spåren. Dag 3-4 efter virusutbrottet var värst - halsen rev, jag kände mig febrig och ville mest bara ligga i sängen. Igår kändes det väldigt mycket bättre men jag vågade inte ge mig ut och träna än. Att få ett bakslag och riskera flera veckor med sjukdom är inte ett alternativ...

Min tristess var dock påtaglig och jag behövde lite miljöombyte från stugan. Kom på den briljanta iden att jag borde vara tillräckligt frisk för att valla! Har ett gäng nya skidor som behöver mättas och vårdas med lite kärlek så jag packade ihop mina prylar och for iväg för att leta vallabod. Men det var lättare sagt än gjort... För er som inte vet detta sedan tidigare så kan jag berätta det nu: det finns ingen allmän vallabod för längdskidåkare i Vemdalsskalet! Stället är fantastiskt på alla sätt och vis men när man på sin hemsida gör reklam för sin längdskidåkning så borde man kanske se till att det finns en vallabod?

Sökte febrilt på nätet och såg att Storhogna Högfjällshotell cirka 15km bort hade en vallabod för hotellgäster. For iväg dit, stapplade in och förklarade läget. Fick ett fantastiskt mottagande och de frågade även om jag ville ta en titt på Spa't när jag ändå var här. Så himla trevligt, sådana små vänligheter gör verkligen att man blir sugen på att komma tillbaka!

Därefter spenderades 3 timmar med att mätta och valla mina 3 par Madshus Redline. (Rapport om samarbetet med Madshus och utvärdering av skidorna kommer i ett senare inlägg). Det här var första gången i världshistorien som jag vallade utan att vara stressad. Vanligtvis är det något jag kommer på sent på kvällar, dagen före tävling eller när precis ska ut i spåret.

Idag mår jag ännu liiite bättre, bara snuva och hosta som sitter kvar. Det blir ingen träning men jag tänkte köra lite skidtest nu när jag vallat upp alla skidparen exakt likadant. Oscar ska följa med som skidtestare, det blir kul!

Färdigvallade!

/Louise

Sjukstuga i Vemdalen

I söndags for vi i en fullpackad bil mot Vemdalen. Oscar, jag och våra vänner Emma & Henry. Tanken är att vi ska stanna här för en veckas skidåkning, stugmys och andra trevligheter. Vemdalen ligger mindre än 2h från Östersund så det var ingen lång bilresa men vi var ändå stela som pinnar när vi klev ur bilen på eftermiddagen. Kanske inte så konstigt med tanke på vad vi hade utsatt våra kroppar för dagen före... Just då lockade inte de klassiska spåren mig överhuvudtaget så jag valde att ta ett återhämtningspass på skejtskidorna. Efter en timmes ganska lugn åkning kändes kroppen betydligt mjukare. Det där med återhämtningspass är nog ingen dum grej.

Natten därefter blev dock en tråkig historia. Vaknade vi klockan 03:10 och hade jätteont i halsen. Gick upp och gjorde mig ingefärste, försökte sova igen men det var lönlöst, halsen rev och huvudet dunkade. Att ge sig ut i spåret dagen efter fanns inte på kartan. Nu gäller det att kurera sig!

Vanligtvis är jag väldigt sällan sjuk, i lördags stod jag till och med och skröt om att jag inte varit förkyld sedan september 2012, (493 dagar sedan för att vara exakt). Nu i efterhand känns det som att jag just då grävde min egen grav... Förhoppningsvis är det bara en förkylning men visst känns det trist såhär första semesterdagen när tanken är att man ska ut och åka skidor hela dagarna.

Jag försöker inte deppa ihop helt. Har trots allt väldigt gott umgänge och ett bättre ställa att slappna av på än i en stuga på fjället finns inte. För att vara till någon nytta försöker jag serva övriga gänget med lunch och fika när de kommer hem från sina pass. Snart blir det att baka semlor =)

Henry, Oscar och Emma härjar på fjället

Louise får stanna här

Jämtkraft Ski Marathon - Oscars race report

En något sen rapport från mig, snart en vecka sen vi körde loppet men här kommer mina tankar;

Dagen för loppet bjöd på -7 grader och moln. Vi(Louise, Emma, Henry och jag) dök upp vid 08:40 och hämtade våra nummer och testade skidor. Vi insåg ganska fort att nysnön inte påverkade spåren så mycket som vi hade trott och valde att lägga en lite mjukare VR45 över den VR30 vi lagt från början. Fästet kändes genast mycket bättre även om det alltid blir lite stressigt att valla om innan ett lopp.

9:45 la vi skidorna på plats i starten och joggade runt lite. Louise och Henry står precis bredvid och bakom mig och vi önskar varandra lycka till innan starten går. Först kör vi 1,5 varv på stadionområdet och jag märker redan i starten att jag har otroligt dåligt glid jämfört med alla runt omkring mig. Vad är det som är händer? Finns inte så mycket att göra än att kämpa på. Känslan av dåligt glid släpper rätt snabbt och jag lyckas lägga fokus på det som gäller nu. Pulsen går upp rejält tidigt i loppet och jag försöker lugna ner mig något, det är många kilometer som ska avverkas. Loppet är hyfsat kuperat men mitt fäste är fint och eftersom jag inte riktigt vet hur banan ser ut väljer jag att använda benen ganska mycket. Efter att ha kört ett första varv av två på långa banan så vet jag ungefär vad som krävs och jag väljer att gå över och staka mer. Hittar många ryggar att ligga efter och drar en del när det behövs. När det är 10km kvar så väljer jag att gå om och öka tempot vilket gör att jag kör ensam sista biten men jag känner mig stark på slutet.

Väl i mål känner jag mig mig nöjd efter min insats men känner mig samtidigt inte helt slutkörd på samma sätt som efter Vålådalen Ski marathon förra året - träningen har gett resultat tänker jag. Kör in på 2:32:14 och 65e plats. Får sen i tisdags reda på att seedingen för VL led 3 landar på 2:32:00 - jag skulle ha kört lite hårdare...

Men allt i allt ett kul lopp och nyttig erfarenhet - och eftersom jag vill in i led tre så blir det Haldo Hansens Minne 42km nästa lördag - en ny möjlighet!

Lärdom; stenslipa inte skidorna en dag innan ett lopp, upplevde glidet oroligt dåligt och jag tror att microhåren som blir kvar efter en stenslip behöver fler dagar och mer jobb för att försvinna helt.

/Oscar

Jämtkraft Ski Marathon - Louise race report

I lördags körde vi Jämtkraft Ski Marathon i Östersund. Precis som övriga Sverige har Östersund haft lite snö och den ursprungliga banan beslutades några dagar före loppet att läggas om. I stället för en längre bana körde vi först ett och ett halvt varv på elljusspåret vid stadion följt av två längre varv ut mot Spikbodarna och Odensala, även dessa varv gick via elljusspåret. Det hade snöat under natten och fortsatte att snöa lätt vid starten. Eftersom jag har nya skidor håller jag fortfarande på att experimentera med spannet och vallningen. Ville därför värma upp och testa skidor ordentligt innan start för att känna efter och det kändes ganska bra. Sparade inte med VR45:an då jag ville vara säker på att jag skulle ha bra fäste på första varvet inne på det kuperade elljusspåret samt alla 3 gånger uppför A4 backen. Och fästet höll sig bra hela vägen.

Tre taggade IFK Helsingborgare inför start. Oscar, jag och Henry.

Östersunds skidstadio innan start

När starten väl gått bar det iväg i ett kontrollerat tempo, eftersom jag hade många åkare framför mig var det bara att "följa strömmen".  Första varvet på elljusspåret var rörigt, hamnade i en klunga med en massa manliga åkare, såg aldrig någon dam i detta lopp vilket var lite synd. Väl ut på det längre varvet kunde jag börja trycka på med stakningen. Och det var riktigt härligt för stakningen kändes faktiskt grymt bra. Märker att jag har utvecklats och det var enormt motiverande när jag insåg att jag klarade av att staka långt upp i backarna när mina jämnsnabba konkurenter (vilket här endast var män) går över och diagonal eller stakar med frånskjut. Flera i publiken uppmärksammade detta och hejade på mig lite extra och jäklar vad roligt det är att få hejarrop. Det gör verkligen något för självförtroendet och det är en av anledningarna till att jag älskar att tävla :-)

Det som istället kändes mindre bra var när det blev för brant för mig att staka och jag tvingas diagonala. Pulsen rusar direkt, trots att det inte går särskilt snabbt. Antingen har jag för dålig kondition eller för dålig teknik... eller en kombination av de båda! Note-to-self # 1 - jag måste nöta diagonaler i uppförsbackar!

Sen kommer vi till nedförsbackarna och det som kanske är ännu värre; jo kurvtagning i utförsåkning. Ren katastrof!! Gubbarna som jag så lätt stakade om på flacken och i lätta uppförsbackar fullkomligt flög förbi mig i en rasande fart utför. Det känns trist, verkligen trist att tappa så mycket i partier där meningen är att jag ska återhämta mig och få lite "gratis fart". Note-to-self #2 - jag måste nöta kurvtagning i utförsbackar!

På sista varvet och tredje gången uppför A4 backen var jag riktigt trött, försökte ändå hålla modet uppe och pressa ut de sista krafterna jag hade. Ner mot stadion och in i sista kurvorna blev det dock en del plogning för att överhuvudtaget klara av att stå på benen och inte göra "sälen" inför all publik när jag hörde speakern ropa ut mitt namn. Lyckades på något sätt lägga in en stakspurt och släppte i alla fall inte förbi några grabbar på upploppet. Väl i mål på 2:34:59 och placering 13 var jag till en början väldigt besviken med både kass tid och dålig placering. Hade hoppats på att gå under 2:30h och vara i topp 10. Möttes dock av glada miner från Oscar och Henry som gått i mål bara minuterna före mig. När jag såg resultatlistan visade det sig att 3 damer hade åkt på 2:34h, varför såg jag inte dem? Det hade ju varit mycket roligare att ha någon att jaga och växeldra med. Nu i efterhand känns det inte lika illa. Vann gjorde Sofia Bleckur, 27minuter före mig, där emellan hade vi en hel drös med både nuvarande och före detta landslagsåkare. Hanna Seppas som visserligen avslutat sin elitsatsning slog mig bara med 22 sekunder.

Sofia  Bleckur vann strax före Maria Rydqvist, starka tjejer!

Positiva saker med loppet
-Stakningen! Jag har utvecklats massor sen ifjol, får en bra träff och kan utnyttja min bålstyrka mer än tidigare.
-Fick ett grymt bra träningspass med närmre 1h A3 och 1,5h A2.
-Fick beröm av publiken vilket kändes väldigt motiverande.
-Mina nya Madshus Redline är helt underbara.
-Min egen vallning var bättre än förväntat.
-Det är roligt att tävla =)

Negativt saker med loppet
-Hanterar inte för branta uppförsbackar.
-Utförsåkning och framförallt kurvtagningen.
-Hade ingen annan tjej att åka med.
-Ett så här kuperat lopp gynnar inte mig som skidåkare, men man måste ju träna på det man är dålig på =)

Loppet i siffror:
Sträcka: 42,2km
Tid: 2:34:59
Placering: 13/48 (27min efter vinnaren)
Snittfart: 16,34km/h
Medelpuls: 174 slag/min (88% av max)
Maxpuls: 189 slag/min (95% av max)

Stort tack till Emma, som tyvärr missade loppet pga förkylning, istället agerade drick- och gellangare. Detta uppskattades verkligen.

Oscar återkommer med sin rapport. 

Bilen packad för att fara vidare mot Vemdalen =)
Synd att vi inte vann takboxen som lottades ut...

/Louise